En av det andre
Ett hav av känslor strömmar över mig. Jag är elak som få men försöker att inte tänka på det. Alice B strömmar ut ur högtalarna och det får mig att tänka på hur enkelt det var om jag levde som jag lär, om ja sa saker jag ville i stället för det jag borde. Jag försöker att inte säga det som jag vill, det räcker att säga det som redan blivit sagt. Jag försöker att vara rättvis visa vad jag står för, men det syns inte. I dimman syns inte ditt ansikte, men orden hörs. Det smärtar och det känns i kroppen, värre än en knytnäve i magen.
Jag vill inte känna som jag gjort, jag vill vara stor. Jag vill vara den som jag såg upp till. Jag vill ta en paus, jag orkar inte. Den tyngd som det ger orkar jag inte längre med. Det ska inte vara svårt, det ska vara lätt. Lätt som vinden. Men jag får skylla mig själv, så enkelt är det. Du kan faktiskt göra någoting åt det. Den mamman som funnits är borta och det är så det borde vara. Det är slut. Lättnad.
Det är enklare att känna än att förstå.
9.
Men allting var inte som det skulle. Hennes mamma hade träffat en ny. En snäll man med en hund. Han var den snällaste personen flickan träffat. Innan honom visste hon inte att vuxna människor kunde vara snälla. Hon hade börjat komma överens med L. Hon pratade om att hon skulle börja bo varannan vecka hos hennes mamma och varannan vecka hos hennes pappa. Dels för att få ordning på läxor bl.a. men också så ville flickan träffa sina syskon. Det var som skilda världar hos hennes föräldrar. Hos hennes mamma var hon fri. Hon gjorde det hon kände för. Ville hon sitta i sitt rum hela dagen gjorde hon det. Ville hon åka någonstans gjorde hon det. Var hon hungrig åt hon. Ville hon vara med kompisar gjorde hon det.
Hos hennes pappa, var det stelt. Hon var tvungen att ha dörren öppen om hon var i hennes rum. Hon var tvungen att ”umgås” med familjen. Det betydde att titta på tv, bara för att visa att man var social. Skulle hon gå ut var det något konstigt. Skulle hon åka till kompisar var hon tvungen att planera det. Oftast gick det inte eftersom det var för långt. Hon fick inte använda parfym, eller någon hår produkt på hennes rum. Att gå i kylskåpet utan att fråga var det inte ens att prata om. En gång när hon kom till sin pappa hade hennes låtsas mamma tagit alla hennes saker och flyttat om. Helt plötsligt hade flickan ett annat rum. Flickan förstod inte. L sa att hon behövde ett kontor.
Hos hennes pappa, var det stelt. Hon var tvungen att ha dörren öppen om hon var i hennes rum. Hon var tvungen att ”umgås” med familjen. Det betydde att titta på tv, bara för att visa att man var social. Skulle hon gå ut var det något konstigt. Skulle hon åka till kompisar var hon tvungen att planera det. Oftast gick det inte eftersom det var för långt. Hon fick inte använda parfym, eller någon hår produkt på hennes rum. Att gå i kylskåpet utan att fråga var det inte ens att prata om. En gång när hon kom till sin pappa hade hennes låtsas mamma tagit alla hennes saker och flyttat om. Helt plötsligt hade flickan ett annat rum. Flickan förstod inte. L sa att hon behövde ett kontor.
Två av samma kön
Trött på allt. Trött på att jag måste bry mig. Trött att för att jag ser dig överallt. Kan du bara inte försvinna ur mitt huvud? Bort med tankar bort med gnagande ångest.
Du kommer från den tid jag vill glömma. Den tid var som dans på rosa moln, enklare har det inte varit många gånger. Så kom verkligheten ikapp och du försvann. Igen. Så plötsligt dyker du upp som en gammal vän från förr, gnäller. Så ändå skäms jag, för allt jag inte trodde var sant, allt jag sa. Varje gång jag ser dig, varje gång jag vet att du finns där. Det ängsliga hoppet som dras upp, som att jag gör allt för din skull. Det var ju inte så det skulle vara.
Jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.
Det enklaste av två världar, samma sida av två människor. Jag hade gjort så mycket för ett samtal. Ett samtal till vardera. Att få säga hej. Få höra en röst som så länge vart borta, så enkelt.
Trött på allt. Trött på att jag måste bry mig. Trött att för att jag ser dig överallt. Kan du bara inte försvinna ur mitt huvud? Bort med tankar bort med gnagande ångest.
Du kommer från den tid jag vill glömma. Den tid var som dans på rosa moln, enklare har det inte varit många gånger. Så kom verkligheten ikapp och du försvann. Igen. Så plötsligt dyker du upp som en gammal vän från förr, gnäller. Så ändå skäms jag, för allt jag inte trodde var sant, allt jag sa. Varje gång jag ser dig, varje gång jag vet att du finns där. Det ängsliga hoppet som dras upp, som att jag gör allt för din skull. Det var ju inte så det skulle vara.
Jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.
Du kommer från den tid jag vill glömma. Den tid var som dans på rosa moln, enklare har det inte varit många gånger. Så kom verkligheten ikapp och du försvann. Igen. Så plötsligt dyker du upp som en gammal vän från förr, gnäller. Så ändå skäms jag, för allt jag inte trodde var sant, allt jag sa. Varje gång jag ser dig, varje gång jag vet att du finns där. Det ängsliga hoppet som dras upp, som att jag gör allt för din skull. Det var ju inte så det skulle vara.
Jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.
Det enklaste av två världar, samma sida av två människor. Jag hade gjort så mycket för ett samtal. Ett samtal till vardera. Att få säga hej. Få höra en röst som så länge vart borta, så enkelt.
8.
Men det året då hon gick i 7:an och var 13 år var ett bra år. Det var som att det var ett år i lugn för flickan. Hon hade vänner som brydde sig. Hon hade roligt och log varje dag. Det fanns en trygghet i skolan, när hon kom till skolan var hon glad. Lärarna tyckte om henne. Hon gjorde bra ifrån sig i skolan, men hade svårt att göra läxor. Inte konstigt att ingen förstod. Att flickan mådde dåligt när hon kom hem. Vem kunde ana? Hon blev också vän med en kille B. Han blev hennes bästa vän. De pratade med varandra så fort det fick chansen. Det var något speciellt med honom. När hon började 8 var allting bra, skolan gick bra och hon haft den bästa sommaren hon kunnat ha. Hon hade vänner från hela Sverige och visste att hon var duktigt på fotboll.
Den sista önskan
Jag intalar mig varje dag att det inte är mitt fel. Att det som hände skulle hända hur det än hade blivit. Men om jag bara fick känna de små armarna runt min hals en gång till. Att ha ett samtal med dig. Jag skulle vilja höra hur du känner hur du har det. Utan stelhet utan det som var så svårt. Om du kunde se mig i ögonen och säga precis som du känner. Jag vet inte hur du skulle svara men jag hoppas på något som inte jag tror är sant. För det var det som gjorde det så svårt, det är det som gör det så svårt.
När väntan var som värst
Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.
En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.
Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.
Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.
Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.
En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.
Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.
Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.
Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.
Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.
En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.
Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.
Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.
Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.
7.
När flickan börjat i sin nya skola, tar det bara några dagar tills hon trivs väldigt bra. Hon kan se alla. Hon kan prata och le. De behöver inte förstå. En liten tid är allting bra. Hon trivs hemma, i skolan. Men hon hennes pappa är det någonting som är fel. Hon tycker inte om att vara hos hennes pappa. Hon kanske hade tyckt det om hennes småsyskon också varit där samtidigt som henne. Tre dagar med hennes pappa och hans fru, utan någon annan är svårt. Varje vecka hoppas hon att hon ska få träffa sina småsyskon. Men när hon kommer till sin pappa är de inte där. Det är hos deras pappa, säger L. Flickan försöker prata med sin pappa och fråga varför det är där. Hon får aldrig något riktigt svar. Flickan pratar med sin mamma, och frågar varför hon måste vara hos hennes pappa. Hon vill ju inte. Men hennes mamma säger att hon måste träffa sin pappa. Varje gång flickan kommer hem efter en helg hos sin pappa, har L gjort något, sagt något. L säger saker. Hon säger saker om flickans mamma och pappa, hon säger saker som inte borde bli sagt. Flickan förstår inte.
6.
Hon tycker om skolan, hon gillar träningarna. Men när det har gått en tid får hon det svårt, hon trivs inte hos hennes pappa, D hennes mammas ”kille” dricker för mycket och H ringer jämt och håller på, D är ofta stressad och skäller, skolan kolappsar, hon trivs inte. Det ända stället hon känner att hon trivs är fotbollslaget. Fast det var inte så bra där heller. Men så fanns det ändå en liten trygghet, hon kunde släppa det andra och bara fokusera på det hon behövde tänka på just då. Den tryggheten hon hade på planen var den som gjorde det möjligt. Det var där hon var uppskattad det var där hon skulle vara. Enklaste av saker. Med en boll i väskan och Lars Winnerbäck i hörlurarna och veta att snart så kommer jag att få spela. Snart kommer flickan få gå ut på planen, och allt försvinner.
Hennes mammas ”kille” skriker på sitt barn säger att hon inte får göra så. Flickan förstår inte, G hade inte gjort något fel. Det var inte hennes fel. G börjar gråta och springer mot flickan. Flickan kramar henne. Hon är rädd. Rädd för sin låtsas pappa. Hon är rädd för barnet i hennes famn ska försvinna ur hennes liv. Kort efter flickan börjat på en ny skola försvinner han. Hennes mamma vill inte ha honom i sitt liv längre. Flickan är lättad, men vill inte lämna ett barn som har varit med om för mycket redan till en sådan man. Hon är inte värd det. G är 5 år, en 5 åring ska inte få utså det som hon har varit med om. Det är inte rättvist.
Hennes mammas ”kille” skriker på sitt barn säger att hon inte får göra så. Flickan förstår inte, G hade inte gjort något fel. Det var inte hennes fel. G börjar gråta och springer mot flickan. Flickan kramar henne. Hon är rädd. Rädd för sin låtsas pappa. Hon är rädd för barnet i hennes famn ska försvinna ur hennes liv. Kort efter flickan börjat på en ny skola försvinner han. Hennes mamma vill inte ha honom i sitt liv längre. Flickan är lättad, men vill inte lämna ett barn som har varit med om för mycket redan till en sådan man. Hon är inte värd det. G är 5 år, en 5 åring ska inte få utså det som hon har varit med om. Det är inte rättvist.
