För några veckor sen sprang B in i mej. Han var glad nästan för glad. Han pratade glatt om allt möjligt och jag lyssnade. Det var då jag ville att han skulle lyssna som han gjorde förr. Men jag vågade inte säga det, jag vågade inte säga att jag inte mådde bra. För han såg så lycklig ut. Jag tänker ofta på det, tänk hur lätt hade varit om jag hade sagt ja. Om jag inte varit så dum som jag. Men varje gång jag tänker kommer jag fram till samma sak. Jag vet inte om det vart värt det. Men B ändrade på mig, eller jag ändrade mig själv för honom. Men det var ingen som såg det. Ingen så hur jag såg på mig själv från en annan kropp och sa saker som jag inte sagt innan. Hur jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag fortsätter än för jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.

Två dagar senare kom henne låtsasmamma och lämnade fickans saker. Det var första gången som flickan kände att de sakerna hon hade hos hennes pappa var hennes. Innan var det som om sakerna hon hade lånade hon. Det var inte mycket saker och de mest var från när hennes pappa flyttade från hennes mamma. Men ändå så var det hennes saker. Ingen annans. Hon kände det. Flickan grät inte över sin pappa. Men hon grät över känslan att hon hade sina egna saker. Det var hennes grejer. Hon fick göra vad hon ville med dem.

Några månader senare sitter flickan och flickans bros flickvän och pratar om detta. Flickan säger att hon anar att hennes pappa har skaffat en ny. Lägenheten är alltid tom på mat. Den känns obebodd och luktar lite obebodd. Hennes pappa kan inte leva själv där, hon förstod det. Men han hade inte sagt något. Hennes brors flickvän, sa att hon också tyckte att det var något sådant. Det tog inte lång tid efter det som hennes pappa berättade. Att han träffat en ny och denna kvinna hette C. Så började det om igen. Men denna gång sa flickan det hon ville få sagt. Hon sa enkelt ”jag vill inte träffa henne” Men hennes pappa förstod inte. Han ljög för henne.

Men när de sex personerna. Gick de emot henne, sa saker till henne. Förstod hon att hon aldrig skulle ha gjort så. Hon tjärande ingenting på att vara tyken tillbaka. Men hon förstod aldrig vad hon gjort. Ingen sa till henne vad hon gjorde för fel. Hon fick aldrig veta varför dessa mäniskor gjorde så mot henne. Hon ville bara vara deras vän ju.

17 februari 2011, ringde flickan låtsas mamma. Hon sa att hennes pappa hade varit otrogen, med en kvinna som hette C. Flickan hade då inte träffat sin pappas familj på en och en halvmånad. Det hade bara inte blivit så. Flickan vet faktiskt inte varför. Flickan sa till hennes låtsas mamma att hon var på hennes sida. Hon tyckte synd om hennes låtsas mamma, hon ville hjälpa till. Kort efter kom hennes pappa och berättade vad som hade hänt. Flickan fick genast dåligt samvete, hon var arg på sin pappa samtidigt som hon skämdes att hon sagt så till hennes låtsasmamma. Hon skulle ju inte ljuga. Fast gjorde hon det? Ljög flickan, när hon sa att hon var på sin låtsasmammas sida? Hennes syster grät när hennes pappa kom till dem. Hon trodde att hon skulle få sin pappa tillbaka.

I flickans värld var det som att alla flyttade sig. Hon stod i mitten och såg på hur alla rörde sig runt henne. Hennes vänner hade börjat bli avvikande. De slutade ringa, slutade att prata med henne. Hennes pappa pratade inte sanning, och flickan litade på fel person. Hon litade på L, hon lyssnade på det hon hade och säga. Hennes mamma gnällde, jobbade inte men hade alltid något dåligt att säga om någon. Hon hade alltid något hon gjorde. Åkte iväg. Fotbollen gick det inget bra i, flickan orkade inte träna lusten försvann och det kändes som att hon spelade för hennes pappa. Som om hon spelade gjorde hon honom stolt. Hon ville vara lika bra som honom. Men flickan hade bestämt sig att hon skulle bli proffs så tvivlade hon. Ville hon verkligen det?

När sommaren var över och flickan kom tillbaka till skolan var ingenting som vanligt. Hennes vänner hon litade på tittade inte henne i ögonen, de pratade inte med henne. Flickan som inte förstod, vad hon gjort log. Hon intalade sig att det var det bästa att göra. Låtsas som att allt var bra. Hon kanske bara inbillade sig. Men när de smög om vad de skulle göra. När flickan hela tiden fick höra av andra, vad hennes vänner gjorde. När ingen såg henne i ögonen. Tog det stopp. Flickan orkade inte lägre, hon var likadana som dem. Varje gång någon av dem sa något så sa hon på samma sätt till dem. Slutade att uppföra sig. För egentligen ville hon bara ha sina vänner tillbaka.

För flickan var detta väldigt jobbig omställning. När hon var hos sin pappa var hon stel och blyg. Sa inte så mycket utan var mest där. Hon ville inte vara i vägen, hon ville inte göra fel. När hon var hos hennes mamma, var hon mest på sitt rum. Pratade på Skype, och var lugn. När hon var i skolan log hon, hon var glad. Tills det inte gick längre tills det kom emot henne. När hon inte såg längre. Hon kämpade med att vara glad när hon kom till skolan. Hon ville det, hon ville skratta. Hon försökte, varje dag.