Hon tycker om skolan, hon gillar träningarna. Men när det har gått en tid får hon det svårt, hon trivs inte hos hennes pappa, D hennes mammas ”kille” dricker för mycket och H ringer jämt och håller på, D är ofta stressad och skäller, skolan kolappsar, hon trivs inte. Det ända stället hon känner att hon trivs är fotbollslaget. Fast det var inte så bra där heller. Men så fanns det ändå en liten trygghet, hon kunde släppa det andra och bara fokusera på det hon behövde tänka på just då. Den tryggheten hon hade på planen var den som gjorde det möjligt. Det var där hon var uppskattad det var där hon skulle vara. Enklaste av saker. Med en boll i väskan och Lars Winnerbäck i hörlurarna och veta att snart så kommer jag att få spela. Snart kommer flickan få gå ut på planen, och allt försvinner.


Hennes mammas ”kille” skriker på sitt barn säger att hon inte får göra så. Flickan förstår inte, G hade inte gjort något fel. Det var inte hennes fel. G börjar gråta och springer mot flickan. Flickan kramar henne. Hon är rädd. Rädd för sin låtsas pappa. Hon är rädd för barnet i hennes famn ska försvinna ur hennes liv. Kort efter flickan börjat på en ny skola försvinner han. Hennes mamma vill inte ha honom i sitt liv längre. Flickan är lättad, men vill inte lämna ett barn som har varit med om för mycket redan till en sådan man. Hon är inte värd det. G är 5 år, en 5 åring ska inte få utså det som hon har varit med om. Det är inte rättvist.