För några veckor sen sprang B in i mej. Han var glad nästan för glad. Han pratade glatt om allt möjligt och jag lyssnade. Det var då jag ville att han skulle lyssna som han gjorde förr. Men jag vågade inte säga det, jag vågade inte säga att jag inte mådde bra. För han såg så lycklig ut. Jag tänker ofta på det, tänk hur lätt hade varit om jag hade sagt ja. Om jag inte varit så dum som jag. Men varje gång jag tänker kommer jag fram till samma sak. Jag vet inte om det vart värt det. Men B ändrade på mig, eller jag ändrade mig själv för honom. Men det var ingen som såg det. Ingen så hur jag såg på mig själv från en annan kropp och sa saker som jag inte sagt innan. Hur jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag fortsätter än för jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.