12.

När hon haft en av hennes bästa somrar men också den värsta. Av tio veckors ledighet var hon iväg fem. Hon åkte till Portugal med hennes fotbollslag. Hon var hemma sedan åkte hon till England och Paris. Där hände något. 16 Juli. Innan sommaren hade hennes vänner vari avvikande, hon kände sig inte riktigt välkommen. Men flickan försökte ändå. Hon ville ha sina vänner. 16 Juli, var flickan i England. Hon var ledsen och hade precis köpt ett kontantkort. Det skulle bli billigare att ringa hem. Hon ringde B, det var det sista samtalet det hade. Det visste de inte. Varken han eller hon. Han berättade inte, han sa inte som det var. Flickan fick som alltid läsa mellan raderna.

Hon visste inte att folk ljög. Hon förstod inte varför de gjorde så mot henne. Någonting måste hon ha gjort, annars skulle de inte ljuga mot henne. Hon ville att folk skulle vara ärliga uppriktiga. Hon hade levt med lögner i sitt liv och var trött på det. Folk trodde att om vi ljuger så mår hon bättre.  Vem skulle må bättre? Flickan eller den som inte vågade säga sanningen?


15.

För några veckor sen sprang B in i mej. Han var glad nästan för glad. Han pratade glatt om allt möjligt och jag lyssnade. Det var då jag ville att han skulle lyssna som han gjorde förr. Men jag vågade inte säga det, jag vågade inte säga att jag inte mådde bra. För han såg så lycklig ut. Jag tänker ofta på det, tänk hur lätt hade varit om jag hade sagt ja. Om jag inte varit så dum som jag. Men varje gång jag tänker kommer jag fram till samma sak. Jag vet inte om det vart värt det. Men B ändrade på mig, eller jag ändrade mig själv för honom. Men det var ingen som såg det. Ingen så hur jag såg på mig själv från en annan kropp och sa saker som jag inte sagt innan. Hur jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag fortsätter än för jag vill ha tillbaka dig. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.

14.

Två dagar senare kom henne låtsasmamma och lämnade fickans saker. Det var första gången som flickan kände att de sakerna hon hade hos hennes pappa var hennes. Innan var det som om sakerna hon hade lånade hon. Det var inte mycket saker och de mest var från när hennes pappa flyttade från hennes mamma. Men ändå så var det hennes saker. Ingen annans. Hon kände det. Flickan grät inte över sin pappa. Men hon grät över känslan att hon hade sina egna saker. Det var hennes grejer. Hon fick göra vad hon ville med dem.

Några månader senare sitter flickan och flickans bros flickvän och pratar om detta. Flickan säger att hon anar att hennes pappa har skaffat en ny. Lägenheten är alltid tom på mat. Den känns obebodd och luktar lite obebodd. Hennes pappa kan inte leva själv där, hon förstod det. Men han hade inte sagt något. Hennes brors flickvän, sa att hon också tyckte att det var något sådant. Det tog inte lång tid efter det som hennes pappa berättade. Att han träffat en ny och denna kvinna hette C. Så började det om igen. Men denna gång sa flickan det hon ville få sagt. Hon sa enkelt ”jag vill inte träffa henne” Men hennes pappa förstod inte. Han ljög för henne.

13.

Men när de sex personerna. Gick de emot henne, sa saker till henne. Förstod hon att hon aldrig skulle ha gjort så. Hon tjärande ingenting på att vara tyken tillbaka. Men hon förstod aldrig vad hon gjort. Ingen sa till henne vad hon gjorde för fel. Hon fick aldrig veta varför dessa mäniskor gjorde så mot henne. Hon ville bara vara deras vän ju.

17 februari 2011, ringde flickan låtsas mamma. Hon sa att hennes pappa hade varit otrogen, med en kvinna som hette C. Flickan hade då inte träffat sin pappas familj på en och en halvmånad. Det hade bara inte blivit så. Flickan vet faktiskt inte varför. Flickan sa till hennes låtsas mamma att hon var på hennes sida. Hon tyckte synd om hennes låtsas mamma, hon ville hjälpa till. Kort efter kom hennes pappa och berättade vad som hade hänt. Flickan fick genast dåligt samvete, hon var arg på sin pappa samtidigt som hon skämdes att hon sagt så till hennes låtsasmamma. Hon skulle ju inte ljuga. Fast gjorde hon det? Ljög flickan, när hon sa att hon var på sin låtsasmammas sida? Hennes syster grät när hennes pappa kom till dem. Hon trodde att hon skulle få sin pappa tillbaka.



11.

I flickans värld var det som att alla flyttade sig. Hon stod i mitten och såg på hur alla rörde sig runt henne. Hennes vänner hade börjat bli avvikande. De slutade ringa, slutade att prata med henne. Hennes pappa pratade inte sanning, och flickan litade på fel person. Hon litade på L, hon lyssnade på det hon hade och säga. Hennes mamma gnällde, jobbade inte men hade alltid något dåligt att säga om någon. Hon hade alltid något hon gjorde. Åkte iväg. Fotbollen gick det inget bra i, flickan orkade inte träna lusten försvann och det kändes som att hon spelade för hennes pappa. Som om hon spelade gjorde hon honom stolt. Hon ville vara lika bra som honom. Men flickan hade bestämt sig att hon skulle bli proffs så tvivlade hon. Ville hon verkligen det?

När sommaren var över och flickan kom tillbaka till skolan var ingenting som vanligt. Hennes vänner hon litade på tittade inte henne i ögonen, de pratade inte med henne. Flickan som inte förstod, vad hon gjort log. Hon intalade sig att det var det bästa att göra. Låtsas som att allt var bra. Hon kanske bara inbillade sig. Men när de smög om vad de skulle göra. När flickan hela tiden fick höra av andra, vad hennes vänner gjorde. När ingen såg henne i ögonen. Tog det stopp. Flickan orkade inte lägre, hon var likadana som dem. Varje gång någon av dem sa något så sa hon på samma sätt till dem. Slutade att uppföra sig. För egentligen ville hon bara ha sina vänner tillbaka.

10.

För flickan var detta väldigt jobbig omställning. När hon var hos sin pappa var hon stel och blyg. Sa inte så mycket utan var mest där. Hon ville inte vara i vägen, hon ville inte göra fel. När hon var hos hennes mamma, var hon mest på sitt rum. Pratade på Skype, och var lugn. När hon var i skolan log hon, hon var glad. Tills det inte gick längre tills det kom emot henne. När hon inte såg längre. Hon kämpade med att vara glad när hon kom till skolan. Hon ville det, hon ville skratta. Hon försökte, varje dag.

Det kom en dag, då verkligheten kom ikapp henne. När hon gått en termin i 8 fick hon sina betyg för fösta gången. Missnöjd. Hon hade förstått att hon hade ett problem. Hon var dyslektiker. Hennes mamma trodde inte på henne, hennes mamma trodde bara att hon skulle ta det lugnt. Hon kunde stava ibland. Hennes lärare sa att hon skulle läsa mycket. Men flickan läste mycket helatiden läste hon. Flickan hade svårt i skolan, hon kunde inte skriva. Inte som lärarna ville. Hon fick inte heller någon hjälp. Det som gått så bra innan, försvann. Det som återstod var ett problem.

Det kom en dag, då verkligheten kom ikapp henne. När hon gått en termin i 8 fick hon sina betyg för fösta gången. Missnöjd. Hon hade förstått att hon hade ett problem. Hon var dyslektiker. Hennes mamma trodde inte på henne, hennes mamma trodde bara att hon skulle ta det lugnt. Hon kunde stava ibland. Hennes lärare sa att hon skulle läsa mycket. Men flickan läste mycket helatiden läste hon. Flickan hade svårt i skolan, hon kunde inte skriva. Inte som lärarna ville. Hon fick inte heller någon hjälp. Det som gått så bra innan, försvann. Det som återstod var ett problem.


En av det andre

Ett hav av känslor strömmar över mig. Jag är elak som få men försöker att inte tänka på det. Alice B strömmar ut ur högtalarna och det får mig att tänka på hur enkelt det var om jag levde som jag lär, om ja sa saker jag ville i stället för det jag borde. Jag försöker att inte säga det som jag vill, det räcker att säga det som redan blivit sagt. Jag försöker att vara rättvis visa vad jag står för, men det syns inte. I dimman syns inte ditt ansikte, men orden hörs. Det smärtar och det känns i kroppen, värre än en knytnäve i magen.

Jag vill inte känna som jag gjort, jag vill vara stor. Jag vill vara den som jag såg upp till. Jag vill ta en paus, jag orkar inte. Den tyngd som det ger orkar jag inte längre med. Det ska inte vara svårt, det ska vara lätt. Lätt som vinden. Men jag får skylla mig själv, så enkelt är det. Du kan faktiskt göra någoting åt det. Den mamman som funnits är borta och det är så det borde vara. Det är slut. Lättnad.

Det är enklare att känna än att förstå.


9.

Men allting var inte som det skulle. Hennes mamma hade träffat en ny. En snäll man med en hund. Han var den snällaste personen flickan träffat. Innan honom visste hon inte att vuxna människor kunde vara snälla. Hon hade börjat komma överens med L. Hon pratade om att hon skulle börja bo varannan vecka hos hennes mamma och varannan vecka hos hennes pappa. Dels för att få ordning på läxor bl.a. men också så ville flickan träffa sina syskon. Det var som skilda världar hos hennes föräldrar. Hos hennes mamma var hon fri. Hon gjorde det hon kände för. Ville hon sitta i sitt rum hela dagen gjorde hon det. Ville hon åka någonstans gjorde hon det. Var hon hungrig åt hon. Ville hon vara med kompisar gjorde hon det.

Hos hennes pappa, var det stelt. Hon var tvungen att ha dörren öppen om hon var i hennes rum. Hon var tvungen att ”umgås” med familjen. Det betydde att titta på tv, bara för att visa att man var social. Skulle hon gå ut var det något konstigt. Skulle hon åka till kompisar var hon tvungen att planera det. Oftast gick det inte eftersom det var för långt. Hon fick inte använda parfym, eller någon hår produkt på hennes rum. Att gå i kylskåpet utan att fråga var det inte ens att prata om. En gång när hon kom till sin pappa hade hennes låtsas mamma tagit alla hennes saker och flyttat om. Helt plötsligt hade flickan ett annat rum. Flickan förstod inte. L sa att hon behövde ett kontor.


Två av samma kön

Trött på allt. Trött på att jag måste bry mig. Trött att för att jag ser dig överallt. Kan du bara inte försvinna ur mitt huvud? Bort med tankar bort med gnagande ångest.
Du kommer från den tid jag vill glömma. Den tid var som dans på rosa moln, enklare har det inte varit många gånger. Så kom verkligheten ikapp och du försvann. Igen. Så plötsligt dyker du upp som en gammal vän från förr, gnäller. Så ändå skäms jag, för allt jag inte trodde var sant, allt jag sa. Varje gång jag ser dig, varje gång jag vet att du finns där. Det ängsliga hoppet som dras upp, som att jag gör allt för din skull. Det var ju inte så det skulle vara.
Jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.
Det enklaste av två världar, samma sida av två människor. Jag hade gjort så mycket för ett samtal. Ett samtal till vardera. Att få säga hej. Få höra en röst som så länge vart borta, så enkelt.
Trött på allt. Trött på att jag måste bry mig. Trött att för att jag ser dig överallt. Kan du bara inte försvinna ur mitt huvud? Bort med tankar bort med gnagande ångest. 

Du kommer från den tid jag vill glömma. Den tid var som dans på rosa moln, enklare har det inte varit många gånger. Så kom verkligheten ikapp och du försvann. Igen. Så plötsligt dyker du upp som en gammal vän från förr, gnäller. Så ändå skäms jag, för allt jag inte trodde var sant, allt jag sa. Varje gång jag ser dig, varje gång jag vet att du finns där. Det ängsliga hoppet som dras upp, som att jag gör allt för din skull. Det var ju inte så det skulle vara. 

Jag bestämde mig för saker som jag aldrig förstått. Men jag fick ändå inte tillbaka dig, du ville inte. Men jag fortsatte att kämpa. Jag vill ha dig här, jag vill att du ska lyssna och tycka. Säga sanningen och säga att jag kan om jag vill. Jag behöver dig.

Det enklaste av två världar, samma sida av två människor. Jag hade gjort så mycket för ett samtal. Ett samtal till vardera. Att få säga hej. Få höra en röst som så länge vart borta, så enkelt.

8.

Men det året då hon gick i 7:an och var 13 år var ett bra år. Det var som att det var ett år i lugn för flickan. Hon hade vänner som brydde sig. Hon hade roligt och log varje dag. Det fanns en trygghet i skolan, när hon kom till skolan var hon glad. Lärarna tyckte om henne. Hon gjorde bra ifrån sig i skolan, men hade svårt att göra läxor. Inte konstigt att ingen förstod. Att flickan mådde dåligt när hon kom hem. Vem kunde ana? Hon blev också vän med en kille B. Han blev hennes bästa vän. De pratade med varandra så fort det fick chansen. Det var något speciellt med honom. När hon började 8 var allting bra, skolan gick bra och hon haft den bästa sommaren hon kunnat ha. Hon hade vänner från hela Sverige och visste att hon var duktigt på fotboll.

Den sista önskan

Jag intalar mig varje dag att det inte är mitt fel. Att det som hände skulle hända hur det än hade blivit. Men om jag bara fick känna de små armarna runt min hals en gång till. Att ha ett samtal med dig. Jag skulle vilja höra hur du känner hur du har det. Utan stelhet utan det som var så svårt. Om du kunde se mig i ögonen och säga precis som du känner. Jag vet inte hur du skulle svara men jag hoppas på något som inte jag tror är sant. För det var det som gjorde det så svårt, det är det som gör det så svårt.

När väntan var som värst

Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.
En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.
Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.
Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.
Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.
En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.
Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.
Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.
Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.
Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.

En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.

Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.

Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.

Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.

7.

När flickan börjat i sin nya skola, tar det bara några dagar tills hon trivs väldigt bra. Hon kan se alla. Hon kan prata och le. De behöver inte förstå. En liten tid är allting bra. Hon trivs hemma, i skolan. Men hon hennes pappa är det någonting som är fel. Hon tycker inte om att vara hos hennes pappa. Hon kanske hade tyckt det om hennes småsyskon också varit där samtidigt som henne. Tre dagar med hennes pappa och hans fru, utan någon annan är svårt. Varje vecka hoppas hon att hon ska få träffa sina småsyskon. Men när hon kommer till sin pappa är de inte där. Det är hos deras pappa, säger L. Flickan försöker prata med sin pappa och fråga varför det är där. Hon får aldrig något riktigt svar. Flickan pratar med sin mamma, och frågar varför hon måste vara hos hennes pappa. Hon vill ju inte. Men hennes mamma säger att hon måste träffa sin pappa. Varje gång flickan kommer hem efter en helg hos sin pappa, har L gjort något, sagt något. L säger saker. Hon säger saker om flickans mamma och pappa, hon säger saker som inte borde bli sagt. Flickan förstår inte.

6.

Hon tycker om skolan, hon gillar träningarna. Men när det har gått en tid får hon det svårt, hon trivs inte hos hennes pappa, D hennes mammas ”kille” dricker för mycket och H ringer jämt och håller på, D är ofta stressad och skäller, skolan kolappsar, hon trivs inte. Det ända stället hon känner att hon trivs är fotbollslaget. Fast det var inte så bra där heller. Men så fanns det ändå en liten trygghet, hon kunde släppa det andra och bara fokusera på det hon behövde tänka på just då. Den tryggheten hon hade på planen var den som gjorde det möjligt. Det var där hon var uppskattad det var där hon skulle vara. Enklaste av saker. Med en boll i väskan och Lars Winnerbäck i hörlurarna och veta att snart så kommer jag att få spela. Snart kommer flickan få gå ut på planen, och allt försvinner.


Hennes mammas ”kille” skriker på sitt barn säger att hon inte får göra så. Flickan förstår inte, G hade inte gjort något fel. Det var inte hennes fel. G börjar gråta och springer mot flickan. Flickan kramar henne. Hon är rädd. Rädd för sin låtsas pappa. Hon är rädd för barnet i hennes famn ska försvinna ur hennes liv. Kort efter flickan börjat på en ny skola försvinner han. Hennes mamma vill inte ha honom i sitt liv längre. Flickan är lättad, men vill inte lämna ett barn som har varit med om för mycket redan till en sådan man. Hon är inte värd det. G är 5 år, en 5 åring ska inte få utså det som hon har varit med om. Det är inte rättvist.

5.

Vinter, flickan sitter i en husvagn och väntar på att få åka upp till skidbacken och åka skidor. Det är hon, hennes pappa, kvinnan och hennes ena barn. Det är andra gången det är i stöten med hennes pappas familj. Flickan är glad, när de äntligen fått på sig alla saker och börjar staka sig bort mot liften. Hennes pappa kommer upp jämsides och säger det flickan aldrig kommer att glömma: ”Jag och L ska gifta oss” Flickans glädje försvinner. Hon vill bara skrika till sin pappa att han inte får det, hon vill bara börja gråta. Hon förstår inte. Hon ser sin pappa försvinna mot liften.

När sommaren är slut och flickan är 12 år gammal ska hon börja på en fotbollskola. Hon träna fotboll på skolan tre gånger i veckan och sedan med sitt lag två gånger. Hon är nervös men glad. Hon bor inte längre varannan vecka hos sin mamma och pappa utan nu så är hon bara varannan helg hos hennes pappa i det nya huset. Även om hon har ett eget rum, och en dator. Känns det ändå som att hon inte är välkommen, som att hon bara är en gäst som hälsar på. När flickan börjar på skolan så visste hon inte att detta skulle bli den jobbigaste tiden i hennes liv.

RSS 2.0