Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.

En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.

Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.

Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.

Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.Alla de tankar som du drar upp. Jag ser men vill inte höra. Det var enkelt men blev svårt. Jag svek och får lida. Men så ändå, jag förstår inte.

En kall dag. Solen skiner men ändå är det dystraminer jag ser. Folk gnäller ”det är kallt ute.” Jag vet inte heller, vika dessa folk är. Jag känner dem inte, inte tillräckligt för att kunna se dem som deras rätta jag. Att dessa folk, som jag vet så lite om ska kunna göra så att jag känner den kalla vinden blåser igenom min jacka. Jag hade kanske inte märkt. Om de ändå kunde ha sagt någonting annat, någonting som fick mig att le. Kylan är som större nu, det är som en kamp. Vilken av dessa två kalla vindar kommer att kunna släcka den ända ljus jag har kvar i min kropp. Vad händer när värmen försvinner? Jag ler. Att känna den lilla styrka, att erkänna för sig själv. Jag har ändå ett ljus, ett ljus fyllt av värme och kärlek.

Dessa folk kan inte hjälpa mig. Jag känner dem inte, låt mig få se ditt mörker. Låt mig få veta vad som skaver i din kropp. Jag vill se hur du ser ut, hur ditt ansikte förändras då du tar av dig masken, som är gjord av lögner. Förr eller senare kommer jag att kunna säga ditt namn, men just nu är ni som ni är: folk.

Att blicka med ögonen mot ljuset, det gula ljuset som har gett så mycket liv. Att känna värmen från solen i ansiktet. Kylan är hård men värmen är mjuk. Någon band folket frågar ”varför ler du?” Det är inget hot, det kommer från en själ som vill kunna se. En undrande blick, möter mina ögon då jag öppnar dem och vrider huvudet från solen. Jag inser att vi är på väg mot samma öde. Vi vandrar mot samma slut, vi tar bara olika vägar dit. ”Solen lyser och det är en underbar dag” Jag besvarar frågan. Blicken vänds bort, fylld av skam men också av en otrohet. Det var inte meningen att ljuga, men alla tål inte sanningen.

Jag tittar på klockan. En dag kommer jag att kunna sluta vänta. Den eviga väntan på att allting kommer att försvinna. Våra ensamma själar kommer att fyllas av det vi saknat, det vi längtat efter. Att inte veta gör oss starka när målet kommer, när vi äntligen kommer att förstå. Det är inte det vi letar efter, det är det vi glömde när vi var barn. Att slåss gör inget bättre.