Ett hav av känslor strömmar över mig. Jag är elak som få men försöker att inte tänka på det. Alice B strömmar ut ur högtalarna och det får mig att tänka på hur enkelt det var om jag levde som jag lär, om ja sa saker jag ville i stället för det jag borde. Jag försöker att inte säga det som jag vill, det räcker att säga det som redan blivit sagt. Jag försöker att vara rättvis visa vad jag står för, men det syns inte. I dimman syns inte ditt ansikte, men orden hörs. Det smärtar och det känns i kroppen, värre än en knytnäve i magen.

Jag vill inte känna som jag gjort, jag vill vara stor. Jag vill vara den som jag såg upp till. Jag vill ta en paus, jag orkar inte. Den tyngd som det ger orkar jag inte längre med. Det ska inte vara svårt, det ska vara lätt. Lätt som vinden. Men jag får skylla mig själv, så enkelt är det. Du kan faktiskt göra någoting åt det. Den mamman som funnits är borta och det är så det borde vara. Det är slut. Lättnad.

Det är enklare att känna än att förstå.